JOHAN PAUES
Bergsingenjören Johan Teodor Paues var född den 1876-04-19 i Acklinga, Västergötland. Han tillträdde 1901 en post vid ”The Nobel Brothers’ Oil Producing Company” i Baku i Azerbajdzjan vid Kaspiska Havet, som på den tiden sågs som världens oljemetropol, mycket tack vare bröderna Nobel. Deras engagemang började när Robert Nobel råkade resa igenom Azerbajdzjan 1873. Robert Nobel blev intresserad av allt som pågick i Baku och satsade pengar i ett litet oljeraffinaderi och en fotogenfabrik. År 1879 blev det privata oljebolaget aktiebolag.
Hos Nobels fick Johan Paues ansvar för att bygga en svavelsyrefabrik. När detta var klart blev han driftsingenjör där liksom vid ett mindre kopparverk, en sodafabrik samt ett svavelsyreregenereringsverk. En pikant detalj var att Johan fick en rundligt tilltagen belöning för att bygget av svavelsyrefabriken genomförts på rekordtid. Den investerade han i ryska obligationer, men de blev snart värdelösa på grund av revolutionen. Till Johans stora sorg.
Johan Paues ville naturligtvis ha med sin fästmö Elin Hollopäinen till Baku, men först efter ha gift sig med henne. Han hade träffat Elin i Pitkäranta i det då finska Karelen där han tjänstgjorde som konstruktör och ritkontorschef sedan 1899 vid Pitkäranta Koppar- och Tennverk, där Johan Gustav Gröndal var disponent.
Johan Paues sökte upp Elins mammas, nu änka, för att inhämta hennes godkännande till äktenskapet. Med hjälp av sin personliga charm och en finsk parlör fick han hennes välsignelse. De gifte sig 1901 och sedan gick flytten till Baku.
Åren i Baku var lyckliga. Det var ett härligt klimat och goda levnadsförhållanden, som dock återspeglade dåtidens ryska klassamhälle. Johan var en god biljardspelare. På herrklubben i Baku blev han presenterad för en pensionerad general, som hört talas om detta och önskade ett parti. Johan besegrade honom grundligt, vilket förtretade generalen, som ansåg sig själv vara en god spelare. Efter flera revanschpartier, varav generalen förlorade de flesta, blev han märkligt nog Johan mycket bevågen.
Johan Paues bjöds in till generalens gods inte långt från staden. Då Johan inte var hästägare, skickade generalen sin knekt med en extra ridhäst till honom. Johan, som var uppvuxen på landet och dessutom hade gjort värnplikten som artillerist, var ingen oäven ryttare och kände sig som hemma när han på en vacker schimmel red in på det stora godset. Vid den breda trappan gjorde han halt och beredde sig att sitta av.
Hans värd generalen stod vid trappans översta steg framför den stora porten, hejdade honom med en handrörelse och sa: ”Nej, mina ärade gäster rider uppför trappan och sitter av i hallen. Knekten tar hand om hästen”.
Sedan båda herrarna placerat sig i generalens bibliotek och där konverserat en stund, slogs dörrarna upp till matsalen och betjänten bad sin herre och hans gäst att stiga in. Generalen slog sig ned vid den översta bordsändan och bjöd sin gäst att sätta sig vid den andra kortändan av bordet. Det visade sig att några andra gäster inte inbjudits. Efter en superb måltid, de fina sydryska vinerna inte att förglömma, satte man sig åter i biblioteket.
Min farfar dristade sig då att fråga varför bordet var dukat för så många personer. Synbart rörd svarade hans värd: ”Jo, förstår du, Ivan, jag var länge gift men blev änkeman. Jag blev pensionerad från tsarens kavalleri och sedan jag dragit mig tillbaka här på mitt gods träffade jag en ung, vacker kvinna. Vi gifte oss och levde lyckliga här i flera år. Det kom många gäster, både yngre och äldre, som ofta stannade här hela dagen. Många blev kvar till kvällsmåltiden och kanske även över natt. Särskilt gällde det en ung man. Han var som barn i huset. Men en vacker dag försvann min hustru med honom. Jag förstod att det inte var något att göra åt saken och har inte gjort några efterforskningar. Men då försvann också gästerna. Jag ger inte upp hoppet att hon och därmed det glada umgänget skall komma igen och därför står mitt bord dukat för 12 personer varje dag vid kvällsmåltiden”.
År 1903 utbröt en strejk bland oljearbetarna i Baku och det blev landets första generalstrejk. Två år senare brakade helvetet lös i Baku: inom en månad förstördes 1000 oljekällor och fabriker plundrades. Nobels industrier klarade sig relativt lindrigt undan, inte minst eftersom de flesta arbetarna var lojala gentemot Nobel. Strejkerna slogs ned med stor grymhet av tsarens polis. Elin började naturligtvis bli nervös för vad som skulle kunna hända. Johan och Elin beslöt sig därför för att söka sig bort från Baku.
Efter att ha tagit diverse kontakter gick flytten 1906 till Hälsningborg, där Johan anställdes som överingenjör vid Helsingborgs Kopparverk AB. Efter två år fick Johan erbjudande om att bli teknisk chef och överingenjör vid Dunderland Iron & Ore Company´s gruvor nära Mo i Rana i Nordnorge. Efter tre år där sade Johan upp sig efter att inte kunnat komma överens med VD:n där om företagets strategi. Nu kom Johan i kontakt med UD och blev först Handelsattaché i Buenos Aires och 1912 svenskt sändebud i Rio de Janeiro, där han stannade till sin pensionering 1937. Johan Paues avled den 1942-05-03 i Bromma.