Sven Hedin
Den svenska allmänheten fängslades av alla beskrivningar av upptäcksfärder till exotiska platser. Nordenskiöld och Palander hade seglat genom nordostpassagen på fartyget Vega. De återvände till Stockholm via Japan och Suezkanalen på hösten 1880. Världen krympte. Sven Hedin, som tog studenten på våren 1885, hade alltsedan Vegas hemkomst från Nordpolen drömt om polarfärder. När rektorn på Beskowska skolan i Stockholm frågade den nybakade studenten: ”Vill Hedin resa ned till Baku vid Kaspiska Havet?” fick Hedin en knuff i en annan riktning. ”Hur föga anade jag då att den största kontinenten skulle bli min brud för ett helt långt liv!”
Sven Hedin blev under sju månader informator åt Erhard Sandgren, vars far var chef för borrmästarna vid Naftabolaget Bröderna Nobels oljebrunnar i Balakanifälten i Baku. Hedin förberedde resan genom att läsa ”The Region of the Eternal Fire – an Account of a Journey to the Petroleum Region of the Caspian in 1883” (Den eviga eldens region – en redogörelse av en resa till Kaspiska havets oljerika område år 1883) av Morning Posts korrespondent Charles Marvin, som skriver, att Nobels verk kom som en revolution över östra Europa. Organiserandet av petroleumnätet i Ryssland hade krävt enorma omsorger och en endast en man begåvad med en Lesseps´ (Suezkanalens byggare) eller en Ludvig Nobels speciella och sällsynta talanger kunde någonsin genomföra ett sådant verk.
Morning Posts korrespondent Charles Marvin beskrev 1883 Eldsdyrkartemplet i Surachany, visad av Carl Nobel.
I Sverige sades icke mycket – det var från utlandet man fick veta sanningen, konstaterar Hedin i sin bok ”Stormän och kungar”. Marvin var den förste som analyserade oljeproduktionen, sammanställde i siffror vad andra bara iakttog. Gustaf Törnudd hade visat Marvin runt på Naftabolagets borrfält och i fabrikerna. I sin bok skriver Marvin: ”att i det fjärran Ryssland framträtt ett påtagligt exempel på ingenjörsgeni, uppfinnartalang, organisationsförmåga, makten att med tålamod slå ned alla hinder och att genom blotta karaktärsstyrkan åstadkomma framgångar, egenskaper, åt vilka hans skulle skänka den högsta hedersplatsen i en reviderad upplaga av Self Help. Marvin beskriver den korruption i Ryssland, som Nobels hade att bekämpa och lovordar deras redbarhet och principfasthet. Han kan förstå de ryska konkurrenternas avoghet, men har svårt förstå den ryska pressens fientlighet mot dem; den kan bara förklaras med att den hade ultraslaviska idéer.
Sven Hedin studerade varje ledig stund den moderna teknik som Naftabolaget använde.
”Branobel har 75 brunnar med 42 i arbete, oljan går i tretton ledningar till raffinaderier vid kusten. Då hela Balakani är uppfyllt av naftasjöar och kanaler, då marken, husen och borrtornen är bokstavligen genomdränkta med nafta, kan man lätt fatta den stora eldfaran. Under sommaren går knappt en vecka utan en eller annan eldsvåda. Slarv eller gnistor från pannhusen är oftast orsaken. Över Svarta staden svävar ständigt ett tungt moln av ramsvart rök.”
Hela stäppen lystes upp av eldskenet
Sven Hedin beskriver ett både praktfullt och fasaväckande skådespel. ”Det var i februari 1886. Kvällen var tyst och lugn. Då hördes plötsligt de hemska ropen ’paschar’ från ryska läppar och ’jango’ från tatariska. De fela aldrig att väcka fasa och bestörtning. Man kommer ut i det fria och möts av ett hav av bländande ljus. Hela steppen är upplyst av ett trolskt, vitaktigt sken. Borrtornen avtecknar sig som nattliga spöken mot den ljusa bakgrunden. De väldiga vitaktiga vågorna rullar sig upp genom luften med moln av rök över sig. Nobels brandkorps brukar vara de första på platsen. Elden kvävs eller får brinna ut. Och Steppen sveps åter i ett ogenomträngligt mörker. ”
Den unge studenten Hedin berättar för Ludvig Nobel om sina drömmar att utforska Persien. Långt senare får Hedin pengar av Emanuel och Alfred för sina vidsträckta resor över Asien. Hedin besöker ofta familjen i S:t Petersburg på sina resor österut. Han är med på överdådiga fester där gästerna får generösa gåvor, ofta ett Fabergé-smycke som minnen. Atmosfären är glad, vänlig, men också allvarlig.
Geologen Torbern Febraeus yttrade sig med sympati om Sven Hedins asiatiska forskningar. På sensommaren 1899 hade han på en resa mellan Merv, Bokhara och Samarkand haft sällskap med den namnkunnige resenären, skriver journalisten Rosvall i en tidningsartikel 1902; ”Svenskarna i Baku”.
Rosvall skriver att både Hedin och Fegraeus har den ryske tsarens särskilda beskydd med fyra kosacker under sina färder. En förklaring ansåg skribenten kunna vara, förutom tsarens personliga välvilja, att Hedins resor ”utan tvivel är av stort värde för utbredandet av rysk civilisation och ryskt inflytande i Tibet och andra mellan asiatiska länder. Ingenjör Fegraeus har även gjort bekantskap med Islam Baj, dr Hedins trogne kirgisiske tjänare, vilken han gav vitsordet vara en hederlig och duktig karl.”
”Det var ett svenskt storverk av högsta rang som utplånades då den bolsjevikiska stormen drog fram över tsarens rike och över de svenska pionjärernas skapelse” skulle den berömde forskningsresanden Sven Hedin senare konstatera på tal om Bröderna Nobels oljebolag.
Genom Persien, Mesopotamien och Kaukasus. Reseminnen av Sven Hedin. Bonniers 1887.
Sven Hedin rustad för expedition mot Östern